bigcitylife

Trodde inte det var möjligt men det känns som jag kommit M och L ännu närmare efter dessa två veckor, då vi varit på varandra 24/7. Jag ska inte vara den som sitter och skriver hur jävla underbara de är och hur mycket jag älskar dem för då blir väl alla trötta på mitt eviga tjat. Men ja, jag gråter nu. Jag saknar dem så det gör ont. Jag undviker att gå in i mitt rum, för det är så tomt. Jag väckte dem imorse innan jag jobbet, för att säga hejdå, igen. Människorna på tunnelbanan frågade om jag var ok, eftersom tårarna rann nerför kinderna. Jag saknar dessa människor redan. Ni är jag. Vi är lite som pusselbitar. Jag flabbar och garvar som aldrig förr när jag är med er. Ni gav mig två av mina bästa veckor, och tänka sig så mycket som hände och förändrades tack vare er.

Vi ses om två och en halv månad. Ni är de vackraste människorna jag känner.



Ska försöka somna nu, blir svårt. Men imorrn vankas det jobb. Sen träff med Hannis.
Big love. / Emma